Sitter här på altanen och njuter en underbar sommardag. Solen skiner, fåglarna kvittrar, vinden blåser lätt i Björken utanför tomten. Glada röster och skrattande barn hörs från grannarna. Trädgården prunkar av blommor som jag omsorgsfullt planterat under våren och som nu skänker trädgården vackra färger och ljuvliga dofter.
Barnen är nöjda. De springer mellan sina skärmar och solar, spelar lite fotboll och hänger med kompisar. Maken är nöjd – sitter med sin ”padda” och en öl. Harmoni i hemmet. Inga bråk, inget missnöje.
Tidigare på dagen cyklade maken och jag till en sjö och tog ett dopp (barnen är stora och kan vara hemma själva…de sov☺). Vi simmade till en brygga (brottades med några glada unga som inte ville bry sig om att vi snart 50 – åringar också var där), solade och simmade tillbaka.
Därefter träffade vi min äldsta sons lärare som vi inte sett sedan länge och växlade några nostalgiska ord och cyklade hem. Så härlig, så enkelt. Motion, samvaro med min älskade, återträff med en skön person som betytt mycket i våra liv (läraren).
Lycka! Det var det jag kände på cykelturen till sjön och det jag känner i skrivande stund…men så plötsligt kommer tanken: ”Tänk om vi hade ett hus vid en sjö, som låg med badrocksavstånd till vattnet och där vi kunde ta ett dopp till frukost utan att sätta oss på en cykel?”
Vart kom det ifrån i min just så lyckliga och nöjda stund?
Trots alla positiva känslor kom min hjärna på att ”det kunde ju varit bättre”. Jag blir förundrad och samtidigt lite besviken på mig själv, att jag liksom aldrig kan vara helt nöjd, att det ofta finns en tanke om att ”gräset är grönare”, det finns något ”ännu bättre” även om jag känner lycka just nu.
Det slår mig att inte kan vara den enda som tänker så – annars hade ju människans utveckling stagnerat, men jag undrar hur mycket andra bejakar ”begäret” och om det finns de som faktiskt genuint är lyckliga med just bara det de har och inget annat?
Vilka egenskaper har isåfall dessa människor och hur har de valt att leva sina liv?
Är nyckeln att acceptera att tankarna om ständig förbättring och strävan framåt tillhör mänskligheten – och kapitulera det? Eller kan man hitta en medelväg? Kan man vara lycklig i nuet och samtidigt önska sig något ”där borta” och med medveten närvaro bara låta ”tanken passera” när den kommer?
Hur gör du för att njuta av livet och hur gör du för att skingra tankar om att vilja ha mer eller något annat än det du har? Jag skulle vara tacksam över att få höra om detta i några korta ord. Skriv då gärna till mig på: karen@karenjohn.se
Eftersom mitt största intresse är att hjälpa mig själv och andra att må så bra som möjligt, har jag skapat en utmanande övning för att (förhoppningsvis) förbättra min känsla av nöjdhet.
Mellan den 1 juli och 1 augusti ska jag: Uppmärksamma när jag får en tanke om att vilja ha något annat eller vara någon annanstans – att då som ”motgift” medvetet utmana mig i själv i att tänka på det jag har och är tacksam för.
Vad tror du? Hänger du med? Man kan ju inte må sämre eller hur…☺
Jag kommer att höra av mig slutet av sommaren för att berätta hur det gick.
Önskar dig en fin sommar!
